En VM-resumé
VM 2010 – den korta versionen
Turneringen började väldigt avvaktande tog fart i åttondelen, gasade i kvarten och exploderade i semi för att sedan trappa ned något i finalen.
VM 2010 – den något längre versionen
Om orsaken är Jabulanin eller ej låter jag vara osagt men det var verkligen inte målvakternas VM. Thomas Sörensen, Robert Green, Oscar Perez, Fernando Muslera och Samir Handanovic har samtliga gjort en väldigt dålig turnering. Målvakter som Faouzi Chaouchi, Vladimir Stojkovic, Vincent Enyema, Sergio Romero och Itumeleng Khune har blandat både högt och lågt medan stormålvakter som Buffon (så länge det varade), Julio Cesar och Iker Casillas alla underpresterat rejält.
Om orsaken är Jabulanin eller ej låter jag vara osagt men det var verkligen inte frisparkarnas VM. Honda, Endu och Forlan är väl de enda minnesvärda frisparksmålen.
Det var inte heller straffsparksläggningarnas VM. Uruguays seger över Ghana var den enda matchen som gick till straffsparksavgörandet, vilket måste vara rekord.
Det var inte Italiens VM och det var absolut inte Frankrikes VM. Båda lagen får fungera som exempel på vad som händer när man inte genomför generationsväxlingen i tid. Frankrike kan dessutom fungera som exempel över vad som händer om man har en fullständig galning som förbundskapten.
En galning hade även Argentina som förbundskapten, om än en helt annan typ av galning. Med spelare som Javier Zanetti, Esteban Cambiasso och Lucho Gonzales hade Argentina varit det största hotet mot Spaniens VM-titel. Nu valde Maradona att lämna dem hemma och så fort de stötte på kvalificerat motstånd uppdagades de enorma bristerna i försvarsspelet.
Nej det var inte Argentinas VM och det var inte heller Brasiliens VM, även om det såg ut så ett tag. Dunga kommer till VM med det mest statiska brasilianska laget någonsin. Det är dessutom det mest defensiva laget de skickat till VM sedan 1994, då de vann med Dunga som lagkapten. 94 lämnades det offensiva ansvaret helt till Romario, Bebeto och Rai. 2010 var det Kaká, Robinho och Luis Fabiano som skulle stå för kreativiteten och det räckte inte. Särskilt inte när Kaká inte når upp till sin högsta kapacitet. Brasiliens bänk var även den fylld till bredden med defensiva mittfältare så när kvartsfinalen mot Holland var på väg att glida dem ur händerna fanns det bara Nilmar att tillgå som offensiv kraft. Fast då bytte Dunga samtidigt ut Luis Fabiano så det blev inte mycket till offensiv kvar.
Vad var det för ett slags VM då?
Det var ett VM där man skulle kasta skit på domarna, hela tiden. Till stor del obefogat anser jag eftersom domarnivån var den bästa sedan åtminstone -94 eller -98. Visst fanns det otroliga blunders och ojämna nivåer även denna gång men överlag såg vi en klar förbättring sedan förra VM och framförallt sedan VM 2002 som står kvar som domarnas lågvattenmärke. Vi såg också en ny domarstjärna tändas i uzbeken Ravshan Irmatov som satte ribban redan i öppningsmatchen. 5 matcher fick han döma och han gjorde det väldigt bra i samtliga. Finalen gick dock till Howard Webb, för lång och trogen tjänst får man förmoda. Utav de etablerade domarna gör Franck De Bleeckere och Wolfgang Stark bra turneringar medan Roberto Rosetti och Massimo Busacca var oväntat svaga. Svaga var även Undiano, Lannoy, Batres, Lariondo och Menkounande men här var det knappast oväntat.
Det var de defensiva mittfältarnas VM. Javier Mascherano, Gilberto Silva, Arturo Vidal, Bastian Schweinsteiger, Anthony Annan, Mark van Bommel, Cristian Riveros, Sergio Busquets och Diego Perez. Samtliga är mittfältare med ett väldigt stort defensivt ansvar och samtliga var väldigt viktiga för sina lags framgångar.
Det var Europas VM, till slut. De tre första platserna togs av europeiska länder.
Taktiskt sett visade sig variationer av ett 4-2-3-1 system vara det som gav bäst resultat. Ett stort bollinnehav visade sig också vara en framgångsfaktor vilket känns väldigt skönt och lovar gott för framtiden. Från tidigare turneringar vet vi att VM-turneringarna är de absolut största trendsättarna när det gäller vilken taktisk disposition som skall råda framöver. Sverige hade skickat Jörgen Lennartsson till VM för att, som förbundets egen Ebba Von Sydow, se vad som är inne och ute och vad vi ska ha på oss de närmaste fyra åren.
Det var ett VM som krossade alla myter. Den tyska maskinen, den holländska totalfotbollen, den brasilianska samban, de uruguayanska hjärnsläppen, de spanska nerverna. Alla dessa myter kan vi nu med gott samvete stoppa ner i en jutesäck och sänka med blytyngder. Nu bygger hela journalistkårens totala världsbild på just dessa myter så de kommer naturligtvis att leva kvar ändå.
Den underbara journalistkåren har även unisont skrikit ut att inga skyttekungar levererar i VM. Jag förmodar att de med skyttekungar menar, Messi, Ronaldo, Rooney, Drogba och Eto’o. Diego Forlan, David Villa, Miroslav Klose, Gonzalo Higuain och Luis Suarez är med andra ord inga skyttekungar utan, något annat helt enkelt.
Det var bläckfisken Pauls VM. 100% korrekta svar vilket gör honom till den främsta experten. Utan att ha någon vidare koll på hur bläckfiskar fungerar så misstänker jag att han väljer den flagga som har mest rött i sig.
Det var Uruguays VM. Lugano och Godin var länge turneringens starkaste mittbackspar och Forlan och Suarez var precis så bra vi hade hoppats på. Det mest överraskande var ändå mittfältsspelet eftersom det var det som åtminstone jag hade oroat mig för innan turneringen. Diego Perez gör en jätteinsats och den för mig helt okände Alevaro-Rios kompletterar honom utmärkt.
Det var i ännu högre grad Tysklands VM. Jogi Löw kommer till spel med det yngsta tyska laget någonsin, mest beroende flera skador inför turneringen. Såväl Löw som fotbollspubliken är idag evigt tacksamma för att dessa skador inträffade. Räck upp en hand de som saknar Rolfes, Ballack, Träsch och Westermann?
Det var Hollands VM. Borta var totalfotbollen och allt det vi lärt oss att älska hos det holländska landslaget. Johann Cruijff rasade men Bert Van Marwijk stod fast. Han hade bytt ut totalfotbollen mot något helt annat – framgång. Deras bästa match i turneringen gör de mot Brasilien och hade de visat lika lite respekt för Spanien så hade de kanske kunnat nå hela vägen.
För nu var det framförallt Spaniens VM. Den överlägset största förhandsfavoriten stod pall för trycket och tog hem turneringen. Men det började svajigt med förlust mot Schweiz. Det fanns ändå aldrig någon oro i det spanska spelet eller hos Del Bosque. Spanien har en spelidé som de tror på och de vet att så länge de spelar bra finns det inget annat lag som slår dem. De fick ingen lätt väg fram till guldet. Portugal, Paraguay, Tyskland och slutligen Holland. Bra fotbollslag som samtliga har så stor respekt för det spanska laget att de frångår sin normala taktik för att istället fokusera på att försöka bryta ned Spaniens spel. Det i sig visar att turneringen fick sin rättmätiga segrare. Det som är mest fantastiskt med detta spanska lag är att de bortsett från delar av semifinalen inte är i närheten av att spela på toppen av sin kapacitet. I Casillas har de normalt en av världens bästa målvakter men han ingav inte alls någon trygghet i försvaret. Fernando Torres är en av världens bästa avslutare som nu lämnar turneringen mållös. Som ett riktigt mästarlag växte Spanien ju längre turneringen gick. David Villa och Gerard Pique var bra hela tiden. Sergio Ramos växte in i turneringen, Sergio Busquets likaså. Carles Puyol växte till en jätte mot Tyskland och krympte igen när han tvingades till löpdueller med Robben.
Men framför allt är det tvillingsjälarna på mitten som vinner turneringen åt Spanien. Xavi och Iniesta fick det aldrig riktigt att stämma i gruppspelet men från åttondelsfinalen och framåt har de båda varit makalösa. De båda spelarna är de främsta ambassadörerna för allt vad det här spanska laget står för och anledningarna till att de blivit älskade av en hel värld. Anfallsfotboll, bollinnehav, Fair Play.
Det känns därför helt rätt att det är just Andres Iniesta som får sätta punkt för den här VM-turneringen. I ett spanskt landslag som har 7 Barcaspelare på plan tillägnar Andres Iniesta målet och segern till lokalkonkurrenten Espanyols avlidne lagkapten.
”Dani Jarque siempre con nosotros”
Åhh! Det är slut! Undrar just nu om Allsvenskan och Touren har minsta verkan som antabus eller om man ska ligga hemma på golvet som Axel Rose på avgiftning i tre veckor innan det börjar släppa. Fantiserar redan nu om de helt hysteriska förväntningarna på Brasilien om fyra år på hemmaplan. Tänk om dom inte vinner, tänk om dom vinner!
Detta VM tycker jag ändå gick i sektioner med sin bästa period i kvartarna och semi. Det jag kommer minnas bäst är den tyska fantastiska fotbollen som tyvärr hackade när den som bäst behövdes och Diego Forlán som på egen hand spelade totalfotboll. Tror nästan att jag såg honom slå en hörna som han själv gick upp och nickade på. Spanien var bäst när det gällde men inte bäst sett över 7 matcher. Dom kom undan med blotta förskräckelsen mot Paraguay i kvarten och har ett överoptimistiskt men annars väl spelande Chile att tacka för att de överlevde gruppen. Från semi och framåt vaknade de dock tillräckligt för att vinna trots psykfallet Puyol i backlinjen som var en lynnig domarinsats ifrån att kosta Spanien guldet.
Inte mycket var som förr förutom att England givetvis normalpresterade och rök i åttondelen samt att domarna helt plötsligt la nya ribbor för kortviftande.
Uttrycket “bäst över 7 matcher” är ett av de mest värdelösa som finns. Förutsättningarna för en VM-turnering är kända för alla och att vara bäst när det gäller är exakt vad det handlar om. Som i princip alla andra idrottstävlingar.
Spanien var turneringens bästa lag vilket intygas av både Jogi Löw och Bert Van Marwijk
Vackert, finns inget mer för en Spanienfantast att tillägga. Mina lovord och min genuina fotbollskärlek kommer alltid finnas hos Iniesta och Xavi – jag högaktar dem och de är de enda spelarna i världen som jag verkligen tror (känner) är vanliga, reko killar… fast jävligt bra på att sparka böll.
Spanien och Barcelona är lätta att angripa för dem som känner avundsjuka eller misstro: ibland går bara bollen runt, man letar en öppning och det kan se tråkigt ut när de möter problem. Men jag har en hälsning till alla er som inte uppskattar det – såväl när det fungerar som smort, som när det går trögt. Alla lag vet hur de spelar! Alla lag kan planera och formera! Våga falla lågt, våga ligga högt eller anfalla som galningar! Världslagen har ett fritt val att spela som de vill, Spanien har gjort sitt val…
Så vad som än händer, kanske hinner resten ikapp, kanske är det den holländska “nygrekiska” grisfotbollen som gäller i nästa VM. Kanske.. vad mig anbelangar: min syn på fotboll, det jag uppskattar och tror på – EM, CL och VM! Det, mina vänner, antagonister och diverse datis – det kan ni aldrig ta ifrån mig….
John: ingen kommer att försöka ta din kärlek till den fotboll du älskar ifrån dig, men att det finns människor som uppskattar en annan sorts fotboll än du gör får du lära dig att leva med.
John: Du får inte glömma att Hollands spel i finalen inte är representativt för deras spel i övrigt. Det må varit grisfotboll i finalen men i turneringen och i kvalet spelade de riktigt bra fotboll. Inte som förr, men ändå.