En magisk och förödande turnering
Första intrycket sägs vara viktigt i alla typer av relationer. Mitt första intryck av Champions League kommer från turneringens allra första omgång, 1992. IFK Göteborg slog ut Besiktas och turkiska fans stormade planen. Nu var ju själva stormningen inte så mycket mer än ett fåtal besvikna turkar som inte gav sig på vare sig supportrar eller inventarier men när det hände var det stort att bevittna för en högstadieelev. Det var som att man kände sig som en del av fotbollseuropa. Efter Besiktas följde Lech Poznan som det sista hindret på vägen till? Ja vad vi var på väg mot begrep jag väl inte men att det var något riktigt stort förstod jag. Efter två matcher mot väldigt främmande motstånd på ett väldigt fullsatt Gamla Ullevi (och då menar jag GAMLA) hade blåvitt gått vidare till det avslutande gruppspelet. I den första upplagan av Champions League var det bara två grupper med fyra lag i varje. IFK hamnar i samma grupp som AC Milan med världens bäste Van Basten och världens dyraste Lentini, PSV Eindhoven med en viss Romario samt Porto. Helt plötsligt bevittnade man världsstjärnor på Nya Ullevi tillsammans med 45 000 andra supportrar. Och det mest fantastiska var att bortsett från Van Basten så höll de svenska amatörerna jämna steg med kontinentens fullfjädrade proffs. Tydligast gestaltat i hur Magnus Ölme Johansson plockade bort Lentini ur matchen.
Turneringen har sedan dess ändrat karaktär och motsvarande stordåd från en klubb som IFK Göteborg hör till historien och kommer inte att upprepas. De stora klubbarna har förvandlats till monster, mycket tack vare resurserna från Champions League. Men magin består, om än i annan tappning. Att bevittna dessa monster drabba samman i sina enorma kraftmätningar är fortfarande något av det roligaste jag vet och utgången är på förhand fortfarande ganska oviss. Lyon slår ut Real Madrid och Inter slår ut Chelsea och de gör det genom att vara det bättre laget över två matcher. Men dessa kraftmätningar har också en baksida för klubbarna – den förödande kraften av Champions League. Blåvitt fick känna på det redan 1992 när de som Sveriges överlägset bästa lag inte orkade vinna allsvenskan samtidigt som de deltog i Champions League. Wolfsburg och Sevilla har i år klappat igenom på bred front. Igår kunde vi bevittna Arsenals farväl till kampen om ligaguldet när Fabregas, Arshavin och Gallas stapplade ut från matchen mot Barcelona. Om en vecka gör de sorti även från Champions League. Chansen är stor att även Bayern går samma öde till mötes och i Frankrike har Bordeaux fått se sitt komfortabla försprång i ligan ätas upp. Likadant ser det ut för Inter i Italien. I Spanien och England är det klar fördel för de Champions League-utslagna Real Madrid och Chelsea.
Det verkar som att turneringens magiska dragningskraft har en förödande effekt på ligaspelet. Att likt Barcelona vinna båda titlarna samma säsong är därför inte en realistisk målsättning. Den som gapar efter mycket…
Detta känner alla inblandade till. Men dragningskraften är så stark, så oemotståndlig så klubbarna försöker i alla fall. Och jag är oerhört glad över att de gör det!
det var tider…stormatcher på svensk mark. Tyvärr lär det väl dröja innan det händer igen. Storklubbarna är sannerligen monster men få(em o vm undantaget) sportevenemang är så spännande, beroendeframkallande och sätter såna oförglömliga spår i historien som CL-fotbollen… den onda cirkeln, hårt matchande och sliten trupp, ställer enorma krav och kanske kommer fler av monsterlagen – i framtiden – att sprida pengarna (fördela dem mer jämnt) på fler spelare än att bara investera i några superstjärnor/superelva..är det genomförbart? vilket storlag går runt på flest spelare i toppfotbollen..är det United?
Celta Vigo och mitt eget Real Betis är två skräckexempel på hur fel det kan gå när man kvalificerar sig för CL och inte är redo. Skenade lönekostnader, misslyckande i serien och vips så spelar man i segundan…
Survival of the fittest! Anpassa dig eller dö.
IFK gick i princip samma väg som Celta och Betis när de tappade 100 miljoner på ett par år. Skillnaden är att de spelar i en liga som de omöjligt kan åka ur. Även om Stefan Lundin gjorde vad han kunde för att ändra på det.
CL-lagen fortsätter att ha det kämpigt i sina ligor. Bordeaux tappade serieledningen i helgen, Inter kan göra det idag och Bayern räddades av att Schalke åkte på torsk mot bottenlaget Hannover.
United fick bara oavgjort borta mot Blackburn, Lyon 1-1 hemma mot Lille. Roma tog mycket riktigt över serieledningen från kryssande Inter, Och till hösten CL-kvalande AIK förlorade igen…
Med andra ord så tar AIK ut förlusterna i förskott.
Japp, AIK, alltid ett steg före…
[...] håller bevisligen inte. Tottenham känns som en given kandidat till att nästa år drabbas av Champions Leagueförbannelsen och om det finns någon som helst balans i fotbollsvärlden numera slutar de på en mer [...]
[...] håller bevisligen inte. Tottenham känns som en given kandidat till att nästa år drabbas av Champions Leagueförbannelsen och om det finns någon som helst balans i fotbollsvärlden numera slutar de på en mer [...]